Så var vi där, när den vackra hösten blåste bort och efterträddes av vinter. Inte mängder med snö. Fast tillräckligt för att ställa till det på våra vägar, men också för att lägga en vacker tystnad över våra öar. Nog är det fint. Tycker jag, men det finns många andra som tycker snön bara är till besvär. Men vi borde nog se snön som ”det normala” och även om det är tillfälligt så känns det lite bättre. För ingenting verkar normalt annars just nu.
Den kommunala politiken
Stadens finanser är skrala, tydligen mer än normalt. Då söker man lösningar som i första hand ska minska kostnaderna. Vi vet alla att det inte är det optimala, det brukar leda till att man lastar över kostnaderna på andra i sin omgivning. Den förflutna tiden sedan jag hörde av mig i oktober har en del sådant att bjuda på från stadens sida. I min förra blogg nämnde jag våra politikers beslut att lägga planerna på en strategisk översiktsplan för Skärgården i papperskorgen. Denna gång vill jag berätta om stadens försök att bli av med kostnaderna för frakttrafiken.
För länge sedan gav staten bidrag till fraktkostnaderna som var ungefär 70% av kostnaderna, resten betalade de boende i Skärgården. Kommunen fixade upphandling och administration. Allt var frid och fröjd. Tills staten upptäckte att det var fel – sådana bidrag fick inte betalas ut till frakttrafik inom en kommun, vilket det ju var i vårt fall. Staten började således att trappa ner bidraget under en ganska lång period, vilket var snällt. Under den perioden skulle alltså kommunen, staden, ta på sig allt mer av fraktkostnaderna och nu är det så det är. Redan för ett par år sedan började dåvarande Trafikkontoret att diskutera med Södra Skärgården i Samverkan om det var möjligt att hitta en organisationsform där de statliga bidragen kunde fortsätta att ta huvuddelen av kostnaden. Vi var något skeptiska men diskuterade det gärna med dem, men när vi skulle tvingas till att begära juridisk hjälp för att ta fram ett förslag och ville att staden skulle bidra med detta, då dog diskussionen ut. För sådant stöd till enskilda organisationer kunde nämligen inte låta sig göras.
Göta lastar i Fiskebäck
Nu tog staden istället fram en ny prislista som skulle hjälpa staden. Men inte oss i Skärgården. Det skulle bli en rejäl höjning av fraktpriserna. Nu var deras förslag så dåligt tänkt och presenterat att det slängdes i papperskvarnen trots allt. Och det var då som det kom en förnyad förfrågan från de styrande i staden om vi kunde tänka oss ett möte för att diskutera möjligheterna att finna en form för frakttrafiken där staden inte var med. Eftersom SSIS inte är emot att diskutera med stadens politiker och tjänstemän, tvärtom, blev vi glada för förslaget att mötas och hade så tre politiker och tre tjänstemän på besök i skolsalen på Kössö.
Själv var jag med på länk, vilket inte är det allra bästa för den typen av möten, särskilt inte när det internet som jag använde gav upp efter ¾-delar av mötet. Det stod ganska klart redan efter en stund in i mötet att den lösning som de hoppades på var att få vägföreningarna i Skärgården att gå ihop på något vis och skapa en ekonomisk förening som skulle ta ansvar för frakttrafiken och sålunda också uppbära det statliga stödet. Tjusig idé, där har vi ju föreningar som åtnjuter stöd från befolkningen (eftersom alla som har fastigheter i skärgården måste vara medlemmar) och som förut har använts för att kamma hem vissa bidrag från staten till kommunens vägnät, t ex bidrag till byggandet av bron mellan Donsö och Styrsö.
Men vi påpekade att detta har diskuterats förut och befunnits nästan helt omöjligt. Vägföreningarna är ju skapade med ett ytterst väl definierat innehåll; att ta hand om vägarna Att lägga till uppgifter till detta måste gå genom ytterst svåra lantmäteriförrättningar som ingen vill eller kan ta tag i.
Dessutom har ju staden ett ansvar för att frakttrafiken fungerar i hela stadens område, alltså även i Skärgården. Att helt frånhända sig detta ansvar och inte ens stå som garant ifall frakttrafiken plötsligt skulle stå på näsan, vore ju helt befängt. Ingen annan ekonomisk förening, om man lyckas skapa en sådan för att få bidrag och ta ansvar för driften, skulle väl kunna ta risken att stå utan kommunala garantier om något skulle hända. Alltså, vi anser inte att det inte kan fungera utan stadens medverkan på olika sätt. Så nu sitter de sex deltagarna från staden och funderar på hur de ska klara detta. Tror jag i alla fall. De kanske har gett upp. Men bollen ligger på deras sida planen. SSIS och vägföreningarna och alla i Skärgården väntar med spänt intresse på utvecklingen.
Nu börjar det lukta lussebullar överallt så inget händer säkert förrän nästa år! Vi ska fortsätta hålla er informerade!
God Jul och ett Gott Slut på detta katastrofår. Vi hoppas på bättring!
Gustaf